bloggofamadman

Jag satt en gång när jag pluggade filosofi och kände mig kallsvettig och som att jag ville vara ensam. Det var just utanför klassrummet och det kändes jobbigt. Jag har haft den känslan sen jag var jätteliten att ibland får jag en otrolig värk och känner allt som jobbigt och vill vara helt ensam.
Det satte sig en kille bredvid mig och vi började snacka. Jag hade träffat honom förut så helt ny var han inte för vi hade pluggat filosofi tillsammans i nästan 4 månader. Jag nämnde då för honom att hur d kändes då och förklarade att jag hade haft den känslan många gånger tidigare. Han var den första som då sa åt mig d där brukar jag också ha och d kallas panikångest. Jag hade aldrig tänkt på d men d finns många som har panikångest och inte kan göra nåt p.g.a. detta. Jag däremot har aldrig låtit d kontrollera mig utan även om känslan har varit att jag vill vara ensam så har jag aldrig gjort något för att dra mig undan. Jag har helt enkelt inte brytt mig om det hela och fortsatt försöka vara normal. Så jag vet inte om d är panikångest men är d det så kan den inte vara så stark för jag klarar ju av att tygla den utan större problem. Fast nu kan jag inte minnas att jag skulle ha haft några sådana anfall på flera år men d är klart jag har ju varit deprimerad för drygt 6 år sedan och efter d har jag nog inte känt det alltså efter att depressionen hade lagt sig.

The Madman