P. del 3
När jag äntligen fick läget att prata med henne visade d sig att hon nog egentligen inte var intresserad av att gå ut. D fattade jag direkt när hon sa att hon inte hade tid för d fanns så mycket saker som tog upp hennes tid. D var första gången i mitt liv jag upplevt psykisk smärta som fysisk. Det stramade över hela bröstet och d kändes som att mitt hjärta skulle spricka. Det kunde jag dock inte visa när brodern kom tillbaka så försökte jag verkligen att få d att verka som att allting var precis som förut. D var otroligt jobbigt men jag har varit van med att inte visa någonting utåt sett utan behållt allt för mig själv och kunnat ge ut d jag behöver till kompisar som jag vet kan lyssna, d har varit skönt även om d just då inte känts som att d skulle ha hjälpt.
Jag sov inte någonting den natten utan låg och vred och vände hela tiden. Det värsta var väl att jag inte gav upp hoppet direkt utan tog det som en liten motgång och hoppades att kunna visa henne att jag var iaf värd en chans.
Under d följande månaderna så var d mycket ringande och annat. Jag försökte t.ex. att få henne att träffa mig och hon gick med på d typ i oktober tror jag d var. Vi skulle träffas i staden sa hon. Jag köpte blommor och for till vår mötesplats som hon sagt att hon skulle komma till men hon kom aldrig jag stod där säkert en timme i onödan. Jag kände mig som ett fån och pengarna på blommorna var ju bortkastade. Jag gav dock inte upp hoppet utan jag valde att ställa mig på vägen hem till henne som hon brukade ta när hon kom från träningarna i en vecka (låter psyko I know I was) för att försöka ge henne blommorna, d lyckades dock inte mest eftersom d var provvecka och hon därmed inte var på träning utan hemma hela tiden.... doh!!! skulle en figur sagt.
Nu medan jag tänker på d här sitter och jag funderar över ett annat beslut jag måste ta. Min lilla kisse som jag har haft sedan jag var 11 år börjar bli så gammal och sjuk att hon kanske måste tas bort eller d är väl i d närmaste oundvikligt (hon har inte ont ännu men d är väl en tidsfråga). Jag måste säga att tanken på att leka Gud att ha något/någons liv i sin hand är inte alls något jag tycker om måste jag säga.
Jag sov inte någonting den natten utan låg och vred och vände hela tiden. Det värsta var väl att jag inte gav upp hoppet direkt utan tog det som en liten motgång och hoppades att kunna visa henne att jag var iaf värd en chans.
Under d följande månaderna så var d mycket ringande och annat. Jag försökte t.ex. att få henne att träffa mig och hon gick med på d typ i oktober tror jag d var. Vi skulle träffas i staden sa hon. Jag köpte blommor och for till vår mötesplats som hon sagt att hon skulle komma till men hon kom aldrig jag stod där säkert en timme i onödan. Jag kände mig som ett fån och pengarna på blommorna var ju bortkastade. Jag gav dock inte upp hoppet utan jag valde att ställa mig på vägen hem till henne som hon brukade ta när hon kom från träningarna i en vecka (låter psyko I know I was) för att försöka ge henne blommorna, d lyckades dock inte mest eftersom d var provvecka och hon därmed inte var på träning utan hemma hela tiden.... doh!!! skulle en figur sagt.
Nu medan jag tänker på d här sitter och jag funderar över ett annat beslut jag måste ta. Min lilla kisse som jag har haft sedan jag var 11 år börjar bli så gammal och sjuk att hon kanske måste tas bort eller d är väl i d närmaste oundvikligt (hon har inte ont ännu men d är väl en tidsfråga). Jag måste säga att tanken på att leka Gud att ha något/någons liv i sin hand är inte alls något jag tycker om måste jag säga.
Kommentarer
Trackback