Psykologi näst sista delen
Fortsättning från igår...
Nå till sist så fick jag iaf tag i henne men blommorna d hade vissnat långt före den dagen dök upp. Dagen jag äntligen fick tag på henne var en Lördag då jag ringde upp henne hon svarade hemma men sen 5 minuter senare så gjorde hon d inte. Jag antog att hon var på väg någonstans och hoppades att kunna lokalisera henne (bor inte i den största staden i världen) och d gjorde jag. Hon blev förstås glad att kunna åka med mig för d var en lång bit att gå. När vi hade kommit ungefär halvvägs så lyckades jag iaf få ur mig att jag var kär i henne. Hon sa d där härliga orden som varje kille vill höra "Vi kan väl bara vara vänner". D var inte direkt vad jag ville höra, igen blev d att spela glad och helt bortgjord och säga jo, jo d går nog bra. Fast d gick inte bra. Jag fick starka känslor av att dra bilen rakt in i närmaste bergvägg men lät bli (har inte märkt att d är rätt beslut ännu dock, egotrippad som jag e).
Jag släppte av henne och for hem till en kompis och där beklagade jag mig och snackade en lång stund. Jag var nära att gråta (men jag har lovat mig själv att aldrig mera gråta förutom på min mors begravning) så jag håller allt inne. Detta blir starten på min nedåt gående spiral. Jag överväldigas av känslor jag inte riktigt klarar av och självmordstankarna växer sig oerhört starka. D kan ju tyckas dumt att reagera så över en tjej, men man kan inte styra allt tyvärr. Tydligen var detta min stora svaghet och jag får ännu idag konfrontera demoner från denna tid även om min depression har gett med sig.
Jag blev alltså oerhört deprimerad och låg mest i sängen hela tiden och orkade inte ens söka ett jobb. Jag var helt knäckt och hade hela tiden nära till tårarna fast jag grät aldrig under den tiden.
Dock gav jag inte upp hoppet om att vinna hennes hjärta utan det skulle ta ungefär ett halvår innan jag lade ner mina vapen och drog mig tillbaka från slagfältet men en arme som om den fått minsta lilla attack hade vänt sig mot mig istället.
Därför är jag
The Madman
Nå till sist så fick jag iaf tag i henne men blommorna d hade vissnat långt före den dagen dök upp. Dagen jag äntligen fick tag på henne var en Lördag då jag ringde upp henne hon svarade hemma men sen 5 minuter senare så gjorde hon d inte. Jag antog att hon var på väg någonstans och hoppades att kunna lokalisera henne (bor inte i den största staden i världen) och d gjorde jag. Hon blev förstås glad att kunna åka med mig för d var en lång bit att gå. När vi hade kommit ungefär halvvägs så lyckades jag iaf få ur mig att jag var kär i henne. Hon sa d där härliga orden som varje kille vill höra "Vi kan väl bara vara vänner". D var inte direkt vad jag ville höra, igen blev d att spela glad och helt bortgjord och säga jo, jo d går nog bra. Fast d gick inte bra. Jag fick starka känslor av att dra bilen rakt in i närmaste bergvägg men lät bli (har inte märkt att d är rätt beslut ännu dock, egotrippad som jag e).
Jag släppte av henne och for hem till en kompis och där beklagade jag mig och snackade en lång stund. Jag var nära att gråta (men jag har lovat mig själv att aldrig mera gråta förutom på min mors begravning) så jag håller allt inne. Detta blir starten på min nedåt gående spiral. Jag överväldigas av känslor jag inte riktigt klarar av och självmordstankarna växer sig oerhört starka. D kan ju tyckas dumt att reagera så över en tjej, men man kan inte styra allt tyvärr. Tydligen var detta min stora svaghet och jag får ännu idag konfrontera demoner från denna tid även om min depression har gett med sig.
Jag blev alltså oerhört deprimerad och låg mest i sängen hela tiden och orkade inte ens söka ett jobb. Jag var helt knäckt och hade hela tiden nära till tårarna fast jag grät aldrig under den tiden.
Dock gav jag inte upp hoppet om att vinna hennes hjärta utan det skulle ta ungefär ett halvår innan jag lade ner mina vapen och drog mig tillbaka från slagfältet men en arme som om den fått minsta lilla attack hade vänt sig mot mig istället.
Därför är jag
The Madman
Kommentarer
Trackback