bloggofamadman

Mina demoner höll på tog livet av mig att jag klarade mig under första tiden berodde på David Bowie. Jag tackar honom än idag för att ha räddat mitt liv. När jag låg där i sängen och lyssnade på Life on Mars. Det var den enda orsaken till att jag inte blev helt tokig och tog livet av mig. Jag undrar varför egentligen sådant som musik kan vara något så psykologiskt som kan rädda en från att bli tokig.
Efter d här så ältade jag fortfarande länge mina problem och själva depressionen kanske gick tillbaka (den har slagit till igen men aldrig igen med en sådan kraft att den fått mig att må dåligt i flera veckor utan högst några dagar). Jag började sedan att gå till psykolog för att reda ut allt möjligt, jag har varit en bra elev tycker hon för jag har försökt lära mig av mina misstag och jag har visat att jag klarar en depression utan att ta medicin. Jag anser dock att världen fortfarande kan vara hård och rå och ska man leva så ska man va två.
Ännu har jag inte hittat den som jag söker. Det har gjorts några försök efter d här även om jag varit väldigt rädd för att göra mig sårbar eftersom jag vet hur illa d tar på mig. Jag menar en allergiker som blir jättesjuk för getingar går inte direkt till boet efter att ha blivit första gången men om man vill leva så måste man ge sig ut i världen.
Just nu så är jag inte kär alls utan bara helt i ett vakum där ingenting speciellt händer. Jag snackar med tjejer och tänker på vissa ibland men d är så att d jag tänker på är tyvärr upptagna. Dessutom har jag fått höra att jag är för ytlig. Jag ser väl mer ut som Quasimodo än Brad Pitt och d kvinnor jag brukar falla för ser mer ut som Jennifer Lopez, Jessica Simpson än Quasimodo (en kvinnlig en). Men d kommer jag tillbaka till igen i ett senare ämne.

Nu får d vara slut på dessa tokerier jag ska nog beskriva mina andra försök på snygga tjejer också tids nog.
The Madman