bloggofamadman

Äntligen kommer d snö och d blir halt på vägarna. Det är is på rutan när man skall till jobbet och skorna blir kalla och blöta. D låter kanske inte så trevligt men jag tycker d är för jävla skönt. Sommaren blir alltid så jobbigt het och jag har hellre för kallt än för varmt.
Dessutom uppskattar man ju hösten och våren mer när vintern är alternativet till dessa årstider. Skulle jag få välja skulle d vara höst typ hela tiden. D är inte för varmt men d går fortfarande att simma och vissa dagar är så där härligt mörka och blåsiga. D är höst d.

The Madman

 This is the end my only friend the end. (The Doors)

Idag sövde jag ner min lilla kissekatt. Hon hade cancer som spridit sig till lungorna och jag var med henne till slutet. Jag bad till och med veterinären att få vara den som gav henne den sista injektionen. Detta för att d var min katt och jag kände inte att d var rätt att någon annan som jag inte kände skulle ta bort henne. Det var endast jag eller min gudfar som skulle göra det ingen annan i hela världen tyckte jag när d väl stod klart vad som skulle hända. Jag slet mellan hopp och förtvivlan och mitt sista minne blev inte alls bra för hon kämpade så emot att bli undersökt av veterinären. Hennes livsgnista var det alltså inget fel på men cancer är något som knäcker d flesta ännu.
Själv trodde jag inte att d skulle vara så tungt men jag storgrät en lång stund i bilen på väg hem. Det var inte så jag hade tänkt att min dag skulle se ut.

The Madman (Sadman

Min lilla kissekatt, har inte länge kvar. Jag som haft henne i 15 1/2 år. Jag trodde inte man skulle känna sådan sorg när hon blev gammal sjuk. Nu kan jag inte ens sova på natten längre för att jag tänker på hur hon mår egentligen. Jag vill ju förstås att hon skall gå och operera men mitt hopp är nästan ute. Jag som sagt att den enda gången man egentligen får gråta är när ens mamma dör. Nu har jag tårar i ögonen för att jag tänker på min katt som snart inte längre är min. Fy fan vad livet kan vara jobbigt ibland.

The Madman

Fan va d är jobbigt med ekonomi. Alltså inte stor ekonomi eller nationalekonomi utan sin egen ekonomi. Jag undrar hur många som egentligen tycker att d tjänar tillräckligt. Antagligen ingen inte ens chefer med 5 miljoner i årslön tackar nej till en bonus på 10 miljoner. Skillnaden emot vanliga arbetstagare är väl d att d sitter säkert även om d blir impopulära och får d sparken har d lön 10 år till. Nu påstår jag inte alla har d så och att alla höga chefer är sådana. Men d var inte d jag hade tänkt att ta upp utan hur får man sin egen ekonomi att gå ihop. Jag har jobbat på samma jobb i snart 4 år. Jag har inte fått någon ordinarie tjänst och vill inte heller ha det. Ni undrar varför men d är helt enkelt ett skit jobb. D är egentligen soft själva arbetet men betalningen är väl därefter också. Många anser dock att d är bra betalt med tanke på att jag inte har någon utbildning. Eller jag har 3 år på yrkesskola och sedan ett år på högskola men mer har d inte blivit ännu. Jag skulle gärna utbilda mig mera om, jag fick en lön som var d jag förtjänade men d kommer jag inte att få med en massa bortkastade år. Iofs lär jag inte få det av att sitta på mitt arsel och klaga heller.
D finns d som säger till mig jag förstår inte att du inte vill utbilda dig och att du är nöjd med d du har. D är jag inte men d är inte upp till mig själv att bygga allt utan d kommer att behövas hjälp från andra för att klara det. D finns andra som säger att ingen annan kan göra d för dig. Nej, d kan inte skita för mig och d kan inte studera för mig osv. men en sak d kan är att hjälpa mig med allt. Pengar är den hjälp man kan ge t.ex. eller att hjälpa till och testa saker. Det finns oändliga möjligheter att hjälpa varandra d är inte en själv som klarar d utan d behövs fler. Jag vet själv att jag behöver någon som lyssnar och tror på mig och som samtidigt kan ge ett finansiellt bidrag.
Men hej vi lever inte i en perfekt värld ännu iaf.

The Madman (bry er om andra)

Mina demoner höll på tog livet av mig att jag klarade mig under första tiden berodde på David Bowie. Jag tackar honom än idag för att ha räddat mitt liv. När jag låg där i sängen och lyssnade på Life on Mars. Det var den enda orsaken till att jag inte blev helt tokig och tog livet av mig. Jag undrar varför egentligen sådant som musik kan vara något så psykologiskt som kan rädda en från att bli tokig.
Efter d här så ältade jag fortfarande länge mina problem och själva depressionen kanske gick tillbaka (den har slagit till igen men aldrig igen med en sådan kraft att den fått mig att må dåligt i flera veckor utan högst några dagar). Jag började sedan att gå till psykolog för att reda ut allt möjligt, jag har varit en bra elev tycker hon för jag har försökt lära mig av mina misstag och jag har visat att jag klarar en depression utan att ta medicin. Jag anser dock att världen fortfarande kan vara hård och rå och ska man leva så ska man va två.
Ännu har jag inte hittat den som jag söker. Det har gjorts några försök efter d här även om jag varit väldigt rädd för att göra mig sårbar eftersom jag vet hur illa d tar på mig. Jag menar en allergiker som blir jättesjuk för getingar går inte direkt till boet efter att ha blivit första gången men om man vill leva så måste man ge sig ut i världen.
Just nu så är jag inte kär alls utan bara helt i ett vakum där ingenting speciellt händer. Jag snackar med tjejer och tänker på vissa ibland men d är så att d jag tänker på är tyvärr upptagna. Dessutom har jag fått höra att jag är för ytlig. Jag ser väl mer ut som Quasimodo än Brad Pitt och d kvinnor jag brukar falla för ser mer ut som Jennifer Lopez, Jessica Simpson än Quasimodo (en kvinnlig en). Men d kommer jag tillbaka till igen i ett senare ämne.

Nu får d vara slut på dessa tokerier jag ska nog beskriva mina andra försök på snygga tjejer också tids nog.
The Madman

Fortsättning från igår...
Nå till sist så fick jag iaf tag i henne men blommorna d hade vissnat långt före den dagen dök upp. Dagen jag äntligen fick tag på henne var en Lördag då jag ringde upp henne hon svarade hemma men sen 5 minuter senare så gjorde hon d inte. Jag antog att hon var på väg någonstans och hoppades att kunna lokalisera henne (bor inte i den största staden i världen) och d gjorde jag. Hon blev förstås glad att kunna åka med mig för d var en lång bit att gå. När vi hade kommit ungefär halvvägs så lyckades jag iaf få ur mig att jag var kär i henne. Hon sa d där härliga orden som varje kille vill höra "Vi kan väl bara vara vänner". D var inte direkt vad jag ville höra, igen blev d att spela glad och helt bortgjord och säga jo, jo d går nog bra. Fast d gick inte bra. Jag fick starka känslor av att dra bilen rakt in i närmaste bergvägg men lät bli (har inte märkt att d är rätt beslut ännu dock, egotrippad som jag e).
Jag släppte av henne och for hem till en kompis och där beklagade jag mig och snackade en lång stund. Jag var nära att gråta (men jag har lovat mig själv att aldrig mera gråta förutom på min mors begravning) så jag håller allt inne. Detta blir starten på min nedåt gående spiral. Jag överväldigas av känslor jag inte riktigt klarar av och självmordstankarna växer sig oerhört starka. D kan ju tyckas dumt att reagera så över en tjej, men man kan inte styra allt tyvärr. Tydligen var detta min stora svaghet och jag får ännu idag konfrontera demoner från denna tid även om min depression har gett med sig.
Jag blev alltså oerhört deprimerad och låg mest i sängen hela tiden och orkade inte ens söka ett jobb. Jag var helt knäckt och hade hela tiden nära till tårarna fast jag grät aldrig under den tiden.
Dock gav jag inte upp hoppet om att vinna hennes hjärta utan det skulle ta ungefär ett halvår innan jag lade ner mina vapen och drog mig tillbaka från slagfältet men en arme som om den fått minsta lilla attack hade vänt sig mot mig istället.

Därför är jag
The Madman

När jag äntligen fick läget att prata med henne visade d sig att hon nog egentligen inte var intresserad av att gå ut. D fattade jag direkt när hon sa att hon inte hade tid för d fanns så mycket saker som tog upp hennes tid. D var första gången i mitt liv jag upplevt psykisk smärta som fysisk. Det stramade över hela bröstet och d kändes som att mitt hjärta skulle spricka. Det kunde jag dock inte visa när brodern kom tillbaka så försökte jag verkligen att få d att verka som att allting var precis som förut. D var otroligt jobbigt men jag har varit van med att inte visa någonting utåt sett utan behållt allt för mig själv och kunnat ge ut d jag behöver till kompisar som jag vet kan lyssna, d har varit skönt även om d just då inte känts som att d skulle ha hjälpt.
Jag sov inte någonting den natten utan låg och vred och vände hela tiden. Det värsta var väl att jag inte gav upp hoppet direkt utan tog det som en liten motgång och hoppades att kunna visa henne att jag var iaf värd en chans.
Under d följande månaderna så var d mycket ringande och annat. Jag försökte t.ex. att få henne att träffa mig och hon gick med på d typ i oktober tror jag d var. Vi skulle träffas i staden sa hon. Jag köpte blommor och for till vår mötesplats som hon sagt att hon skulle komma till men hon kom aldrig jag stod där säkert en timme i onödan. Jag kände mig som ett fån och pengarna på blommorna var ju bortkastade. Jag gav dock inte upp hoppet utan jag valde att ställa mig på vägen hem till henne som hon brukade ta när hon kom från träningarna i en vecka (låter psyko I know I was) för att försöka ge henne blommorna, d lyckades dock inte mest eftersom d var provvecka och hon därmed inte var på träning utan hemma hela tiden.... doh!!! skulle en figur sagt.

Nu medan jag tänker på d här sitter och jag funderar över ett annat beslut jag måste ta. Min lilla kisse som jag har haft sedan jag var 11 år börjar bli så gammal och sjuk att hon kanske måste tas bort eller d är väl i d närmaste oundvikligt (hon har inte ont ännu men d är väl en tidsfråga). Jag måste säga att tanken på att leka Gud att ha något/någons liv i sin hand är inte alls något jag tycker om måste jag säga.

Ja, hon var bara 16 år men sedan när hösten kom och jag fick syn på henne på en gata där vi möttes så bestämde jag mig. D skulle få bära eller brista ansåg jag. Jag vände om och följde efter henne. Hon skulle handla skolgrejer. Jag gick in och började prata med henne (jag var/är inte så där jättesäker på mig själv när jag pratar med någon jag tycker mycket om) men jag fick iaf fram att jag ville gå på bio med henne eller hitta på nåt annat kul. Hon kunde välja själv om hon ville något annat men bio var bra tyckte hon och menade att d skulle nog gå bra. Jag svävade som på moln den dagen och var och berättade vad som hade hänt för folk och fä. Jag tror att mina föräldrar tyckte jag var verkligt lätt att leva med under den veckan för jag var glad och och snäll hela tiden.
Jag hade dock ett problem jag visste inte riktigt hur jag skulle få kontakt med henne så att hennes bror inte fick reda på nåt. Jag ville inte att han skulle veta nåt ifall att d visade sig att d var ett misstag och d skulle väl ändå komma fram förr eller senare. Chansen uppenbarade sig när jag blev tillfrågad om jag ville komma över och spela lite spel till hennes bror. Jag tog chansen och d var jackpot tänkte jag för hon var hemma men hennes föräldrar var borta. Det betydde att bara brodern gick på wc eller nåt annat som tog hans uppmärksamhet skulle ge mig chansen att tala med henne igen och bestämma något.

D här verkar bli en lång historia, nu kan man ju undra varför den heter psykologi men jag kommer väl till det så småningom när jag förklarat hela bakgrunden.
Del 3 dyker väl upp om ett tag
MVh MADMAN

Jag satt och tänkte på mitt liv för några år sedan. Typ när jag fyllde 19 och precis hade gått ut gymnasiet. D skulle bli starten på något nytt och d blev d väl också men inte riktigt på d sätt som jag hade tänkt. D började med att jag blev kär ordentligt för första gången. Visst jag hade varit kär tidigare men d hade inte varit liksom samma allvar och dessutom påverkade d mig inte alls i samma grad som d skulle göra denna gång. Hon var helt underbar en polares lilla syster 16 år gammal och d vackraste jag sett under min livstid tills dess (i verkliga livet). Vi tycktes komma bra överens och hon var en sådan uppenbarelse.
Jag tvekade länge innan jag bestämde mig för att göra något åt d hela. I början var d för att jag visste att hennes bror inte skulle gilla det hela. Han hade påtalat för mig att hon bara var 16 år...
Fortsättning följer (ska på jobb om fyra timmar så d gäller väl att få lite sömn.)

Verkar som att ens hjärna går på tomgång just efter att man stigit upp. Det snurrar i huvudet och inga tankar kan man riktigt få att fastna. På natten däremot just innan man ska somna då är d en helt annan fokusering. Alla tankar blir mycket bättre anser jag man är i sitt esse. Fast allt har väl med kemi att göra ingenting annat. Alla våra tankar är bara kemiska reaktioner och d ändras tydligen när man blir äldre eftersom tankarna ändras utan att man märker d själv.

Kom att tänka på d när jag skrev i början. Jag skulle skriva varje dag bla,bla osv. Dessutom skulle jag sätta in dagens varje dag. D har inte blivit så men nu ska jag iaf sätta in d som jag lyssnat mest på idag. D har varit lite variation idag jag som annars gärna hör samma låt flera gånger ibland ett helt dygn utan problem.

5. Desire (Ozzy)
4. Breakin the Rules (Ozzy)
3. Everywhere (Fleetwood Mac)
2. No More Tears (Ozzy)
1. Fire in the Sky (Ozzy)

Och nej d är texterna som talar till mig även om jag även gillar härliga riff av Zakk Wylde...

Satt och kollade in Riket. Har aldrig sett d förut och visste inte riktigt var d var. Jag är inte så bevandrad i dokusåpor. Visst jag har kollat på Robinson men d var väl typ först efter tredje säsongen. När Robban dök i d programmet. Mest för att han är släkt med släkten.
Jag tänkte på d verkar som att dagens ungdomar stora mål är att bli kända. D skrivs ofta att syns man inte finns man inte när d gäller reklam d börjar verka att d gäller som människa också. Jag har själv inget intresse av att delta i någon tv-såpa för att bli känd. D känns som att vissa är kära i kändisskap än att vara kända p.g.a. att ha gjort något vettigt och därför blivit kända. Jag skulle inte ha något emot at bli känd inte alls. D är inte något att hymla om men inte genom att jag varit med och gjort bort mig på tv utan för att jag kanske kommit på en bra programidé där jag själv är medverkande eller att jag har varit med i en film eller d som varit mitt stora mål. Att skriva en bra roman om ungdomen typ Gilbert Grape. Tyvärr verkar den sistnämnda drömmen vara en utopi just nu. Jag har gått författarkurser och haft kontakt med författare och annat men jag vet inte om jag är villig att slita ut mig för att sälja 2000 ex av min debutroman och på det tjäna drygt 4000 kronor. D låter inte så vettigt tycker jag. I grunden har jag fått beröm för många inledningar men jag tappar för mycket och är kanske lite väl omständig i mitt skrivande. Kan ju alltid hoppas att denna blogg kan ge mig något. En chans eller nåt. Vi får väl se vad framtiden ger sig. Så länge men lever så finns chansen att lyckas...
Mvh Madman :)

Jag som hade tänkt att blogga om allt möjligt nu sitter jag där och vet inte riktigt vad jag ska blogg om egentligen. Det finns så mycket att skriva om. Stora saker små saker ja vad som helst men jag vill inte att d ska vara något skit. D ska vara kvalitativt så att någon orkar läsa det och begrunda det. I vissa fall ta d till sig och lära sig något av d och ibland kommentera d så att jag kan få nya insikter och lära mig något nytt. Bloggen blir kanske som med mitt filmprojekt en jäkla massa funderande men ingenting mer än lite ord på ett papper. Fast en dag kanske jag spelar in filmen/erna och försöker kränga ut dem här....

Nu när man har vaknat upp ordentligt efter fyllan. Dvs sviterna av den har förpassats till minnet och börjar sakta men säkert försvinna. D är konstigt dagen efter att man har varit full så vill inte jag ens tänka på att gå ut igen. Jag är imponerad av sådana som har lust att supa redan dagen efter. För mig är d snarare en ovanlighet att kunna dricka 2 dagar i rad. D har hänt några gånger t.ex. när jag var till Linköping och hälsade på en polare. Då blev d att dricka som fasen i två dagar men ändå var jag oerhört fräsch dagen efter och även dagen efter två raka fyllor. D var skönt men jag vet inte börjar komma ur d här med att dricka alltför mycket många helger per år. Jag börjar väl känna mig gammal (hehe). Nej, jag vet inte tycker inte d är så kul att gå på krog iaf när man bor i en liten stad så är d ju samma människor hela tiden där.




Gårdagens låt (läs lördag) var Under the rose av Kiss från Music from the Elder
Dagens låt har jag ännu inte lyssnat på. D har varit riktigt tyst i mitt rum ännu idag.

Jag är lite lullig just nu. Kom hem från krogen för tio minuter sedan. Det snurrar i huvudet och jag vill bara i säng. Det ska bli så skönt att sova en stund tycker jag. satt på krogen och pratade med två söta tjejer. D var trevligt men jag kom fram till att jag inte vill bli kär igen. Jag har varit riktigt kär ett antal gånger men d har lett till sjävlmordstankar och depression och d är något jag vill undvika igen. Nu är jag för full för att göra några större grejer av detta så d får bli lugnt ikväll.

Dagens låt (lyssnade endast i bilen) Everywhere med Fleetwood Mac

Jag har redan ångest över vad jag ska skriva. Å detta trots att d finns en miljon ämnen att filosofera över och tänka över. D är bara det att jag brukar tycka att d viktiga är inte alltid att tala utan att d man säger skall ha ett värde. Det känns liksom att visst kan jag sitta och skriva om världsproblem och annat men d är kanske inte så intressant att läsa.
Det får bli en liten presentation istället av mig som typ. Jag är en kille i 26 års åldern som inte riktigt vet vad han skall göra med sitt liv. Jobbar på ett skitjobb (enligt min egen standard av vad som är ett bra jobb). Jag skulle vilja göra något kreativt där jag har fria dagar att komma fram till saker. Tyvärr så finns d väl inga sådana jobb. Jag har massor av idéer som skulle vara möjliga att genomföra om jag hade pengar.  Tidigare i mitt liv så drömde jag om att bli författare den drömmen har väl sakta men säkert försvunnit bort och nu är d bara spillror kvar av d flesta drömmar jag hade för 1 ti 8 år sedan.
Nu kommer jag till d som kommer att bli en standard i mina bloggar dagens låtval. D är en sak där jag skriver ner vilken låt som har gått varm i min cd-spelare under dagen. Det kommer att betyda att ibland kommer samma låt igen ibland men jag försöker att variera mig så mycket som möjligt från dag till dag även om jag kör samma låt om o om igen under långa stunder.
Idag blir d låten....
Tomorrow av Ozzy Osbourne (en av d bästa artisterna enligt mig, kommer dock inte betyda att d är bara han även om d blir mycket av just honom) men jag lyssnar på d mesta och mest är d texterna som tilltalar mig. Här kan du läsa den om du vill
http://www.darklyrics.com/lyrics/ozzyosbourne/ozzmosis.html#6
Tills jag skriver igen

Välkommen!
Detta är ännu en ny blogg. Jag har länge funderat på om jag ska börja blogga eller inte. Nu bestämde jag mig för att göra ett försök. Ska bli intressant att ge sin syn på vissa saker. Det andra intressanta ska väl bli att se om man kan lyckas locka några läsare. Det är ju inte d lättaste tror jag. Att kunna skapa ett intresse och läsvärt material.
Men du som läser d här välkommen tillbaka och ta dig en titt kanske du hittar något intressant inom en snar framtid. Jag ska lägga mina reflexioner om livet och vardagen och på lite annat också.
Mvh The Madman